Mitt tal till Gullviksskolans avgångsklass 2015

Talet nedanför är en omskrivning av det tal jag höll på avslutningen den 11 juni 2015. Då jag improviserade stora delar av talet får jag här möjlighet att utveckla det så att alla förstår vem sexorna är. 

Detta tal är till Gullviksskolans avgångsklass 2015!

För ett par veckor sedan stod jag vid gungorna på lunchrasten och pratade med ett par elever i sexan. Efter att vi pratat om vad vi vill göra i framtiden fick jag frågan om varför jag ville bli lärare och inte något något annat som läkare, ingenjör eller forskare. Ja, varför ville jag egentligen bli lärare?

För att kunna svara på den frågan måste jag gå tillbaka sju år. Då hade jag precis läst klart samhällsgeografi på Lunds universitet (mitt andra år) och bestämt mig för att komma in på lärarhögskolan i Malmö. Jag tänkte då att lärare var ett jobb där jag fick möjlighet att hjälpa människor att utvecklas, att sätta avtryck på ett positivt sätt och samtidigt ge den stabila grund som många av mina lärare gett mig under mina 18 år (typ) i skolan. Tanken om att jag hela tiden behövde utveckla mig själv var också något som låg till grund för mitt val av utbildning. För sju år sedan började många av er i förskoleklass och man kan säga att våra vägar på något lite småmärkligt vis sammanföll. 

Idag har många av er gått i skolan i sju år och om sju år kommer ni att ha tagit studenten (jag hoppas jag kommer bli bjuden när ni ska fira den) och då kommer också mitt barn som ska födas nu i november att ha slutat årskurs 1. Det är en väldigt häftigt känsla, alltså att bli pappa (även om det är rätt roligt att sluta ettan också), underbart spännande och kanske lite skrämmande på en och samma gång. Jag kan tänka mig att det på sätt och vis liknar den känsla ni känner nu, få sluta sexan och få ha ett skönt sommarlov, samtidigt som ni lämnar den fantastiska trygghet ni har haft här på vår skola under så lång tid. Om sju år kommer alltså mitt första barn ha gått ut ettan, samtidigt som ni har tagit studenten. Många av er kommer att börja läsa på universitetet så fort ni kan, en del av er kanske kommer att resa eller jobba ett tag innan ni bestämt er för vad ni känner att göra och andra kommer att ha läst en praktisk utbildning på gymnasiet som gör att ni kommer att ha ett jobb när ni är klara. 

Det är det som är så fantastiskt med er sexor som slutar nu 2015 på Gullviksskolan. Här sitter ni, Sveriges framtida ingenjörer, läkare, jurister, fotbollsproffs, olympiska simmare, sångare, musiker, konstnärer, programmerare, elektriker, snickare, astronauter, ekonomer, med mera, som gör att jag redan idag vet att vår framtid är mycket ljus. Kanske är det så att någon av er också kommer att bli lärare och om vi då ser ytterligare sju år framåt så kan det faktiskt vara så att någon av er står och håller ett avslutningstal när mitt första barn slutar sexan. Den känslan är helt underbar! För jag har lärt känna er alla så mycket och sett hur ni utvecklats något så fantastiskt, att om det är någon som jag vet kommer kunna ge mina barn en bra framtid så är det ni sexor på Gullviksskolan 2015.   

Jag skulle vilja be eleverna i årskurs 6 att komma ner här så att vi alla på skolan kan visa hur mycket vi uppskattar allt de har gjort och för att visa vilka fantastiska förebilder de är.

• Jon Abazi
• Tara Abdul Karim
• Dilan Abdulkareem
• Matin Ahmadi
• Rozan Alameri
• Hakam Al - Dulaimi
• Iman Al - Hejami
• Hoda Al - Jabir
• Mohammed Al - Mosawi
• Mohamed Al - Shakargi
• Adrian Andersson
• Kenny Hwang Chau
• Bachira El Laham
• Hassan El-Kassem
• Yousef Faisal
• Nils Haugaard
• Ibrahim Hourani
• Shams Almorad
• Dima Ibrahim
• Selin Jusufovska
• Erik Karlsson
• Antonio Krsoski
• Aleksander Larsson
• Douglas Levin
• Josefine Selin Werder
• Reda Marshood
• Daniel Mocic
• Jessika Mårtensson
• Qaswar Naqvi
• Liam Nilsson
• Denisa Omerovic
• Lisa Pham
• Maximilian Piwecki
• Annelie Rydberg Krantz
• Hajir Shakib
• Ali Tameemi
• Amina Turan

Nästa gång någon frågar mig varför jag blev lärare kommer jag att visa dem bilden nedanför och berätta om er. Bättre elever kan man inte tänka sig och det har varit en ära att få vara er lärare. Även om jag har sett trött ut ibland så kan jag försäkra er om att jag verkligen har älskat att få hålla i era lektioner och se hur ni (och jag) har utvecklats. Det har varit en dag med många känslor och som ni har märkt så har det inte varit så lätt att inte börja darra på rösten. Ni kommer vara saknade, men jag kommer alltid ha med er i mina tankar och mitt hjärta och jag vet att ni kommer klara er bra. Jag hoppas också att ni alla vet att om det någonsin är något som jag skulle kunna hjälpa er med så tveka aldrig att höra av er! 

Ni är Sveriges framtid och det bästa svaret jag kan ge till varför jag blev lärare!

Förklaringen till varför jag fullkomligen älskar mitt jobb!

Daniel Pamp, 11 juni 2015