tisdag 26 januari 2016

Återkoppling som för lärande framåt

I december blev jag förstelärare och fick då i uppdrag att genomföra någon form av skolutvecklande arbete. Genom att utgå från en enkät där eleverna bland annat fick svara på om de förstod vilka krav skolan ställde på dem (en tredjedel svarade "bara ibland" eller "inte alls"), identifierades ett behov som vi behövde möta. Utifrån detta genomförde jag en BFL - kartläggning med hjälp av Google formulär. I denna kartläggning framkom det att vi lärare behövde få fler verktyg och utveckla vår förmåga att ge eleverna återkoppling som är tydligt kopplat till deras eget lärande. Den bild eleverna gav i sin enkät stämde överens med de svar som  lärarna förmedlade och på så sätt identifierades ett tydligt behov, vi behöver bli bättre på att få eleverna att förstå vad som förväntas av dem och hur de ska nå sina mål.   

Jag har länge varit intresserad av det arbetssätt som finns på KVUTIS (Kvalitet och Utveckling i Svedala) och efter att ha identifierat ett behov hos oss, valde jag att utgå från modulen "Att ge återkoppling som för lärandet framåt". Modulen består av fyra delar:

  • A - delen består av individuell förberedelse där deltagarna ska läsa in sig på ämnet. 
  • B - delen är diskussionsunderlag som ligger till grund för C - delen.
  • C - delen består av en aktivitet som i detta fall handlar om att observera hur och vilken typ av återkoppling som man ger på sina lektioner. 
  • D - delen består av en diskussion kring det som noterades under C - delen, samt en summering av de erfarenheter som framkommit under arbetet. 
Då vi redan deltar i matematik- och läslyftet på skolan, var det tydligt att antalet tillfällen för detta arbete var något begränsat utifrån tidsramen. Därför valde jag att utgå från den arbetsmodell som heter "Teacher Learning Communities"  som är en modell framtagen av Dylan William och Siobhan Leahry. I vår version kommer vi att träffas sex gånger under terminen och ett av mina uppdrag som handledare för arbetet är att att presentera A - delen (den individuella inläsningen) under våra möten, så att det inte finns krav på egen inläsning inför varje träff. Det är rätt mycket som det är redan med de andra två lyften. Jag har även tagit på mig att genomföra undersökningar hos både lärare och elever där tanken är att vi ska se positiva effekter om hur vår återkoppling för lärandet framåt.

Utmaningar som jag stött på när det gäller planering och den första träffen idag är att det är en utmaning att uppskatta hur mycket tid diskussionerna tar, det är inte lika lätt att uppskatta som i min egen undervisning. Det är också viktigt att vara tydlig med själva upplägget och här tror jag att det blev svårare med tanke på att vi påbörjar detta under en termin, samtidigt som vi har andra former av kollegiala "lyft". Känslan av att det är "ännu en arbetsuppgift" måste och kan begränsas genom att arbetsområdet struktureras upp utifrån modellen "Teacher Learning Communities", där jag som förstelärare tar på mig en större del av det som annars hade legat på deltagarna. 

För att summera intrycken från dagen ser jag väldigt positivt på vårt fortsatta arbete. Det var inspirerande att få sitta med lärare från andra stadier och andra ämnen och både få möjlighet att delge och lära av hur vi arbetar med återkoppling på olika sätt. Att få lyssna på hur man arbetar i  bland annat hemkunskap eller musik med återkoppling och sedan få reflektera över hur det kan jämföras med hur jag arbetar med min återkoppling i matematik, är både otroligt givande och spännande. 

Ser verkligen fram emot nästa tillfälle och vad detta kommer kunna ge våra lärare och elever.

Att diskutera

1. Hur identifierar vi bäst de behov som vi behöver arbeta med i vår skola?
2. Vad behövs för att möjliggöra deltagande i kollegialt lärande? 
3. Hur ser vi till att hålla det kollegiala arbetet levande och aktuellt?


Daniel Pamp
Förstelärare
Gullviksskolan
Malmö stad

tisdag 29 september 2015

Den rådande haussen inom skolan

Förr skriftlig huvudräkning och problembaserat lärande, nu programmering. Det finns massvis av "snabba lösningar" i svensk utbildning och nu när den skriftliga huvudräkningen och det problembaserade lärande för en tynande frånvaro har nu programmeringen seglat upp som en frälsare av svensk skola. 

Läser i NyTeknik att regeringen med Gustav Fridolin et. al. i spetsen nu arbetar för att programmering ska in i skolans kursplan. Frågan jag ställer mig är vilken kompetens Fridolin och regeringen tänker sig finns ute i skolorna? Troligtvis är de medvetna om att en överväldigande majoritet av den svenska lärarkåren inte är förtrolig med att undervisa programmering. Givetvis finns det möjlighet att införa ett "programmeringslyft" men är det verkligen där vi behöver fokusera fortbildningen av svensk lärarkår idag? Dels med tanke på att matematiklyftet och läslyftet är i full gång? Och kanske än mer med tanke på att det lärarlyft jag går nu i matematik för årskurs 4 - 6 på Sveriges största lärarhögskola endast har åtta studenter och då räknas även de lärare som undervisar i årskurs 1 - 3 med. En utbildning som håller otroligt hög kvalité och som utan tvekan hade kunnat lyfta svensk matematikundervisning bara fler hade deltagit. 

Missförstå mig rätt. Jag älskar att undervisa i programmering och har gjort det i snart 2,5 år. Glädjen att se någon av mina elever klara av att få sina "sprites" att röra på sig som de vill att de ska göra, eller när de förklarar för mig hur deras 2d-version av Minecraft fungerar är obeskrivbar. Men under denna tid har jag också blivit medvetet om något annat. Mitt fokus på programmeringen, inte helt olik den Fridolin och hans vänner i regeringskansliet ger uttryck för nu, gjorde att jag ibland kunde missa delar av mitt uppdrag. För glädjen av att mina elever klarar av att lösa problem i matematiken, skriva fantasifulla texter med flyt i, förklara naturvetenskapliga fenomen eller för den delen se paralleller mellan svensk medeltid och den tid vi lever i, känner jag behöver mer utrymme och måste få slå större än att de ska kunna förklara hur loopar och if-satser fungerar. 

Utrymme för programmering kan absolut finnas och de eldsjälar som idag försöker få in det i sin undervisning och de fantastiska projekt som utförs på skolorna ska givetvis ges utrymme för det. Men jag vill påstå att det inte ger något mervärde att tvinga in det i skolan idag på bekostnad av annat (eller som en utökning av timplanen) i dagsläget. Skolan behöver ett lugn och ett fokus som jag tror inte går att uppnå om ännu ett nytt ämne ska in i undervisningen, speciellt där kompetensbehovet är så pass stort att det inte i dagsläget är ett reellt mål. Inte när enbart 60 % av matematiklärarna på högstadiet är behöriga och fortbildningsplatserna gapar tomma. 

/Daniel Pamp



   

torsdag 3 september 2015

Skolstart!

Det är kanske lite att dra ut på det att döpa ett inlägg till "Skolstart", så här en tre veckor in på terminen men det har verkligen varit en intensiv period och det är egentligen först nu som det känns som att allt verkligen är igång. 

Det här läsåret har vi i vårt arbetslag ändrat arbetssätt och valt att kombinera timplanen i NO, SO och en del av svenskan för att arbeta i "temapass" (i brist på en bättre benämning). Vår tanke är att varje klass läser ett ämne åt gången i en period på fyra veckor. De följande fyra veckorna läser klassen det ämne som parallellklassen har läst vilket innebär att vi lärare kan planera för åtta veckors undervisning på fyra veckor, samtidigt som vi får utrymme att förbättra vår undervisning med den erfarenhet vi samlar på oss under arbetets gång. Se följande exempel:

Period 1 för tema-pass (vecka 35 - 38)
5A - Samhällskunskap
5B - Biologi
6A - Historia
6B - Fysik/kemi

Period 2 för tema-pass (vecka 39 - 42)
5A - Biologi
5B - Samhällskunskap
6A - Fysik/kemi
6B - Historia

Detta är något som vid en första anblick inte ses som något revolutionerande och det finns med största sannolikhet flera skolor som arbetar på det här viset.  Våra utgångspunkter för detta upplägg är följande:

  • Vi kommer kunna arbeta mer fokuserat och fördjupande inom respektive ämnesområde. Redan efter två veckor har vi märkt att eleverna hinner bra mycket längre än vad vi ursprungligen har tänkt oss. Det är mycket glädjande. 
  • Eleverna får ett mindre antal ämnen att behöva hålla koll på varje vecka. Tidigare kunde de exempelvis läsa om växthuseffekten i geografin samtidigt som de läste om fotosyntesen i biologin vilket i en hel del fall ledde till att det blev väldigt rörigt för eleverna. I vårt schema som det ser ut nu har eleverna som mest tre olika teoretiska ämnen om dagen. Det gör att det blir tydligare och mer fokuserat för vad eleverna arbetar med.
  • Vi har möjliggjort att vi kan vara flera lärare på en majoritet av lektionerna. Detta arbetssätt har inneburit att vi i princip är två lärare på alla lektioner i matematik och svenska och en stor del av tema - passen. Detta möjliggör för en höjning av kvalitén av undervisningen för eleverna, samtidigt som det skapas många ytor för det kollegiala lärandet och samtalet inom arbetslaget. 
  • Våra erfarenheter från de tidigare perioderna går att direkt applicera på de efterföljande, vilket möjliggör att vi har ett tydligt fokus med bra verktyg när det gäller vårt utvecklingsarbete. 
  • Eleverna ges goda möjligheter att arbeta på flera olika sätt i arbetsområdet då det är så pass koncentrerat. 
Vi kommer säkert upptäcka fler punkter under läsårets gång. Det finns givetvis vissa utmaningar som att det gäller att eleverna verkligen hinner med det de ska göra, att elever som är frånvarande under längre tid behöver ta igen det på det utökade studiestödet och att alla lärare inte är lika bekväma att undervisa i alla ämnen i arbetspassen. Det sista arbetar vi mycket med genom att utsedda ämnesansvariga lärare lägger upp arbetsgången (dvs. den pedagogiska planeringen) och veckoplanerningen för ämnet. Det är också dem som ska utarbeta bedömningsformerna i samråd med undervisande lärare. 

De två veckor vi har arbetat så här har verkligen gett mersmak och jag ser verkligen fram emot vecka 39 då vi kommer vara klara med den första "perioden" och kan då utvärdera vårt första steg. 

måndag 20 juli 2015

Dag 16: Diamond head

Söndagen 19 juli

Idag var det faktiskt den första dagen under de här veckorna som vi kände att vi kunde ta det riktigt lugnt och inte fokusera på studier eller att åka på något äventyr. Det gjorde att vi köpte med oss frukost och gick sedan  ner till Wakiki beach för att bara njuta bort dagen. Det gick sådär, vi njöt väldigt mycket men efter två timmar kände vi att vi behövde göra något och bestämde oss för att gå 1,2 mil fram och tillbaka till Diamond head som ger en fantastisk utsikt över ön. 

































Påvägen tillbaka stannade vi till på Ukulele - festivalen som var en upplevelse utan att kännas turistig. De tar annars ganska bra betalt för den här typen av arrangemang (oftast då med obegränsad mat och dricka). Kvällen spenderades sedan vid poolen med en middag på "Cheeseburger in Paradise". Nu tar vi det återigen väldigt lugnt då vi ska åka till Pearl Harbor 06.25 för att få möjlighet att åka ut till minnesmärket för USS Arizona.

Inte mycket undervisning idag men känner att jag kan förtjäna lite semester också efter dessa två veckor! 

söndag 19 juli 2015

Dag 13, 14 och 15: Akvarium, Avslut och Aloha

Torsdag 16 juli

Återigen ett par fullspäckade dagar. I torsdags åkte vi till Monterey och fick både en rundtur av Stanfords marinstation och ett besök på Monterey bay aquarium. Upplevde det som mycket intressant, inte minst att få möjligheten att få en rundtur kring hur marinbiologer arbetar. Under eftermiddagen deltog vi i en föreläsning om ras - begreppet i det amerikanska samhället. Med tanke på allt bra vi varit med om dessa två veckor så var just den föreläsningen ett lågvattenmärke. Jag har väldigt svårt för föreläsare, inte minst på universitetsnivå som medvetet misstolkar statistik för att det ska passa deras politiska budskap. Det blev inte bättre av att de inte utgick från 0 i sina diagram vilket medförde att effekterna de tog upp verkade vara mycket större än vad de egentligen var. Dessutom använde de ofta väldigt värdeladdade ord som "Disney Empire" (i ett exempel kring varför en av Disneys attraktioner enligt dem var rasistisk) och de tog även enskilda händelser som de sedan extrapolerade till allmänna sanningar. Ett exempel på detta var när de visade på statistik kring vilken etnicitet dömda brottslingar hade och sedan utifrån detta frankt la fram "bevis" för att systemet var rasistiskt, utan att titta på andra mer aktuella socioekonomiska (eller för den delen genus) faktorer inom respektive grupp. Inom detta område anser jag att vi kommit bra mycket längre i Sverige. Ska försöka lägga upp bilder från föreläsningen under morgondagen. 

Fredag 17 juli

Gårdagen var vår sista dag i Palo Alto. Vi inledde den med en otroligt intressant föreläsning av Brigid Barron om lärande utanför skoltid vilket är något jag tänker ta med i mitt projekt och använda mig av under det kommande läsåret. Barron är professor på School of Education på Stanford och en av de bästa lärarutbildare jag träffat. Har tidigare läst boken "Powerful learning" som hon varit med och skrivit och ska nu försöka få tag på "The Digital Youth Network" för att utveckla lärandet utanför skolan. Kommer återkomma till detta längre fram. 

Den andra föreläsningen handlade om en app som Wallenberg foundation varit med och finansierat. Den håller på att översättas på svenska och forskningen som gjorts kring användningen av appen visar att den ger väldigt goda resultat för att utveckla matematiska förmågor i förskoleåldern. 

Efter det gick vi till Craig Hellers lab där hans team just nu arbetar med två olika projekt. Det ena projektet handlar om att öka den fysiska prestationen genom att snabbt kylan ner ena handen med hjälp av vakuum så att musklerna kan arbeta mer. Deras forskning visar på att detta verkligen fungerar och metoden användes bland annat av Tysklands herrlag i fotboll under fotbolls - VM i Brasilien. De håller just nu på att utveckla metoden till att kyla ner skyddsdräkter för arbete i utsatta område som exempelvis vid ebola - utbrott. Vi fick förmånen att se på prototypen vilket verkligen var intressant. Det andra området de arbetade med just nu var en medicin för att utveckla förmågan hos barn och vuxna med downs syndroms att lära sig saker och sin förmåga att kommunicera. Till detta använde de en medicin baserad på ginkgo biloba som tidigare använts mot Alzheimers (utan resultat) men som deras forskning visar på gör att människor med downs syndrom drastiskt förbättrar sin förmåga att lära sig och att effekten sitter i mycket länge efter det att de tagit den. De håller på med kliniska tester på människor just nu i Australien och resultaten ser verkligen lovande ut!

Eftermiddagen spenderade vi på Youtubes huvudkontor där vi fick lunch och en presentation av Youtubes arbete för att utveckla verktyg för undervisning. Vi talade också om de strategier som dagens Youtube - stjärnor använder sig av för att bli så stora som de är (inte minst Pewdiepie med sina 38 miljoner prenumeranter). Fick faktiskt en hel del bra tips som jag ska se till att använda mig av i min undervisning, kanske mest utifrån ett socialt perspektiv för att ge eleverna en utökad förståelse av vilken betydelse skolan har för dem. 

Väl tillbaka till Stanford lämnade jag in min lånecykel och gick inom Stanfords bokaffär för att köpa Harper Lees senaste "Go set a watchman". Efter en promenad på 30 minuter tillbaka till hotellet gjorde jag och Cornelia oss i ordning för avslutningsmiddagen på restaurangen "Fleming's steakhouse" i Palo Alto som utan tvekan var en av de finaste middagarna jag varit på. Mat och dryck var helt fantastisk och av otroligt hög kvalité. Att sällskapet var det bästa tänkbara med oss lärare som varit med de här två veckorna och alla inblandade från Wallenberg foundation som varit med och anordnat denna otroliga möjlighet, gjorde att man inte kunde tänka sig en bättre avslutning på dessa två veckor. Vi lärare tog sedan en avslutning på en av alla dessa barer som finns i Palo Alto där vi summerade våra intryck och såg framåt kring hur vi ska fortsätta med det vi har påbörjat här. Min förhoppning är att vi kommer kunna göra något mycket stort och jag ser verkligen fram emot det kommande året. Som jag skrivit tidigare kommer jag återkomma med intryck och tankar, behöver dock sortera mina anteckningar först. 

Lördag 18 juli

Det här är vår utsikt över Wakiki beach från vårt hotellrum i Honolulu. Vi har det väldigt bra just nu!



onsdag 15 juli 2015

Dag 11 och 12: Linjära acceleratorer och nobelpristagare

Höll nästan på att skriva på västfronten intet nytt, mest för att jag egentligen skulle behöva sova mer ä natt skriva just nu men tänker ändå göra en kort redogörelse för de två senaste dagarna.

Igår gjorde vi studiebesök på linjäracceleratorn här på Stanford vilket var en mäktig upplevelse om än något utanför mina fysikkunskaper. Hängde hyfsat med när det gällde själva grunden men kan lugnt konstatera att jag inte har de kunskaper och förmågor som krävs för att kunna göra ett bra jobb där (eller ett jobb överhuvudtaget). Under lunchen fick vi en fantastiskt möjlighet att prata med post-doktoranderna som Wallenbergstiftelsen stöttar här på Stanford. Jag blev riktigt imponerad över vilket hög nivå de håller på sin forskning och hur professionella alla var samtidigt som de tog sig tid att svara på alla våra frågor. Under eftermiddagen fick vi sedan en genomgång av spatial analys av det senare 1800 - talets Rio de Janeiro vilket var otroligt häftigt. Jag funderade ett tag på att läsa fler kurser i GIS (geografiska informationssytem) än de jag kom i kontakt med på samhällsgeografin på Lunds universitet så det var väldigt roligt att se vilken användning man kan ha av det i undervisningen också. Kvällen spenderades sedan hos professor Bob Sinclair (professor i materialteknik) och hans fru Ai Leen Koh (forskare i nanoteknik) som bjöd på BBQ hemma hos sig. En otroligt trevlig kväll.

Idag var schemat fullspäckat med föreläsningar. Vi började med en föreläsning om hur hjärnan påverkas av olika typer av matematikinlärning vilket är något jag verkligen kommer kunna ta med mig i min matematikundervisning i framtiden. Detta följdes sedan av en föreläsning av William E. Moerner, förra årets nobelpristagare i kemi, som föreläste om den metod han varit och utvecklat när det gäller att ta bilder av proteiner och andra mindre organiska molekyler. Vi fick sedan en genomgång av en plattform på nätet för laborationer i naturvetenskap och system för automatiskt återkoppling till eleverna för att sedan träffa Stanfords nya "Dean of Education" Dan Schwartz, som berättade om adaptivt lärande och hur formativ bedömning kan utvecklas för att få in en utökad inlärning i provsituationer. Definitivt områden som jag ska sätta in mig i mer så att jag kan ta det med mig i min egen undervisning.

Dagen avslutades i sedvanlig ordning med en mycket trevlig middag och jag kommer verkligen sakna de här träffarna när vi åker härifrån på lördag. Alla dessa möten vi har haft, inte minst med varandra, har verkligen varit den bästa formen av kollegialt lärande. Imorgon bär det av till akvariumet i Monterey redan klockan 7 vilket innebär att jag verkligen måste se till att få lite sömn nu.

måndag 13 juli 2015

Dag 8, 9 & 10: Valar, Golden Gate och nanoteknik

Då det varit fullt upp hela helgen tänker jag återge det mest i bilder. I fredags kväll hämtade vi min amerikanska kusin Preston som flög in från Dallas och körde sedan till hotellet dit min syster och hennes vänner övernattade över helgen, Lördagen inleddes med en fantastisk valsafari i Moss bay som sedan följdes av lunch i Santa Cruz och en helkväll i Palo Alto. Det var fantastiskt att komma ut och se valarna igen, väl värt de tre timmarna det tog på båten.

Söndagens mål var San Francisco och Golden Gate. Efter en tur i downtown körde vi över bron och uppför ett kustbatteri som påbörjades 1942 men som aldrig blev färdigbyggt. Det finns dock en fantastiskt utsikt över Golden Gate och San Francisco där vilket verkligen gjorde det värt att ta sig hela vägen upp. Vi åt sedan lunch i Sausalito, en härlig liten stad på andra sidan Golden Gate där huspriserna med största sannolikhet är otroligt höga. Där fick vi också säga hej då till syrran och hennes kompisar då de skulle vidare till Muir woods och sedan Yosemite. Vi själva körde till flygplatsen i San José där Preston skulle flyga tillbaka till Dallas.

Påvägen tillbaka mot Palo Alto körde vi först till Apples och Googles huvudkontor, mest för att vara där då det inte var öppet och sedan till REI, en amerikansk version av Naturkompaniet där jag i tradtionsenlig anda köpte på mig skor och sandaler. Kvällen avslutades med en härlig middag på Nola, en resturang på andra sidan gatan med inspiration av maten i New Orleans.

Dagen har till största delen handlat om att få möjlighet att besöka två sommarskolor där vi fick se både elever och lärare arbeta i praktiken. Det var upplagt på ett sådant sätt att de flesta lärare hade en eller två lärarstudenter med sig i klassrummet och fokus låg egentligen inte på att få upp eleverna till godkänt (som många av våra sommarskolor har) utan att skapa ett lustfyllt lärande för eleverna. Vi fick se alla typer av lektioner, engelska, matematik, NO och historia och fick förklarat för oss att elever kom till sommarskolan (eller "sommer exploration camp" som de kallade det) av olika anledningar. Det kunde vara att de inte klarat målen under det vanliga skolåret men det kunde också vara så att deras lärare bedömde att de kunde nå högre nivåer och utvecklas mer genom att delta i sommarskolan. Detta ledde till att klasserna blev blandade och gav möjlighet till otroligt utvecklande lektioner.

Fokus låg som sagt på att utveckla elevernas känsla för att kunskap är något viktigt och på så sätt skapa en drivkraft som eleverna sedan tar med sig under det ordinarie skolåret. Med fyra timmar per dag, uppdelat på två pass vardera, under fyra veckor lyckades de således att ge eleverna en bra grund att utgå ifrån när skolåret börjar i augusti. Gick därifrån med känslan av att det hade varit rätt häftigt att testa på det hemma i Sverige. När det gäller hur det gick till i klassrummet var den största skillnaden att de satt upp väldigt mycket på väggarna vilket synliggjorde lärande. Det är något jag måste bli mycket bättre på själv och som jag kommer ta med mig till skolårets början. Även tydliga förhållningsregler verkade fungera väl i klassrummet med tydlig rollfördelning mellan elever och lräare samt ledord som eleverna skulle sträva efter. Annars upplevde jag att själva undervisningen på många sätt liknande den vi har i Sverige och där vi kanske på ett par område låg en bit före, inte minst när det gäller att fördela ordet (tänk "no hands up") och diskutera varandras lösningar. Det framkom dock i vår grupp av svenska lärare att det skiljer sig väldigt mycket från skola till skola.

Något jag lyfte upp var vår modersmålsundervisning vilket de inte har i USA. Jag ser stora fördelar med att våra elever får möjlighet att lära sig det språk och om den kultur de kommer ifrån men det finns inte i skolorna här utan det är fullt fokus på det amerikanska. Rektorn jag diskuterade detta med var mycket intresserade av vår svenska modell och ansåg att det är synd att det inte görs mer av det i USA. I våran svenskgrupp skilde det sig dock åt en del när det gäller upplevelsen av hur modersmålsundervisningen fungerar där jag verkade sticka ut då jag ansåg att modersmålsundervisningen hos oss i Malmö stad fungerar bra,

Eftermiddagen spenderades först på Stanfords nano lab där vi fick se verktyg (mikroskop) för forskning inom nanoteknik som jag förstod behjälpligt. Ser gärna att någon av mina elever en dag sitter med ett sådant mikroskop och är med och utvecklar framtidens material. Efter det fick vi en fantastiskt guidad tur på konstmuséet här i Stanford av filosofiläraren i vår grupp.

Långt inlägg, många intryck. Imorgon ska vi till "Stanford Linear Accelerator Center", är övertygad om att det kommer ge minst lika många intryck. Och nu, bilder!