Mitt tal till Gullviksskolans avgångsklass 2015

Talet nedanför är en omskrivning av det tal jag höll på avslutningen den 11 juni 2015. Då jag improviserade stora delar av talet får jag här möjlighet att utveckla det så att alla förstår vem sexorna är. 

Detta tal är till Gullviksskolans avgångsklass 2015!

För ett par veckor sedan stod jag vid gungorna på lunchrasten och pratade med ett par elever i sexan. Efter att vi pratat om vad vi vill göra i framtiden fick jag frågan om varför jag ville bli lärare och inte något något annat som läkare, ingenjör eller forskare. Ja, varför ville jag egentligen bli lärare?

För att kunna svara på den frågan måste jag gå tillbaka sju år. Då hade jag precis läst klart samhällsgeografi på Lunds universitet (mitt andra år) och bestämt mig för att komma in på lärarhögskolan i Malmö. Jag tänkte då att lärare var ett jobb där jag fick möjlighet att hjälpa människor att utvecklas, att sätta avtryck på ett positivt sätt och samtidigt ge den stabila grund som många av mina lärare gett mig under mina 18 år (typ) i skolan. Tanken om att jag hela tiden behövde utveckla mig själv var också något som låg till grund för mitt val av utbildning. För sju år sedan började många av er i förskoleklass och man kan säga att våra vägar på något lite småmärkligt vis sammanföll. 

Idag har många av er gått i skolan i sju år och om sju år kommer ni att ha tagit studenten (jag hoppas jag kommer bli bjuden när ni ska fira den) och då kommer också mitt barn som ska födas nu i november att ha slutat årskurs 1. Det är en väldigt häftigt känsla, alltså att bli pappa (även om det är rätt roligt att sluta ettan också), underbart spännande och kanske lite skrämmande på en och samma gång. Jag kan tänka mig att det på sätt och vis liknar den känsla ni känner nu, få sluta sexan och få ha ett skönt sommarlov, samtidigt som ni lämnar den fantastiska trygghet ni har haft här på vår skola under så lång tid. Om sju år kommer alltså mitt första barn ha gått ut ettan, samtidigt som ni har tagit studenten. Många av er kommer att börja läsa på universitetet så fort ni kan, en del av er kanske kommer att resa eller jobba ett tag innan ni bestämt er för vad ni känner att göra och andra kommer att ha läst en praktisk utbildning på gymnasiet som gör att ni kommer att ha ett jobb när ni är klara. 

Det är det som är så fantastiskt med er sexor som slutar nu 2015 på Gullviksskolan. Här sitter ni, Sveriges framtida ingenjörer, läkare, jurister, fotbollsproffs, olympiska simmare, sångare, musiker, konstnärer, programmerare, elektriker, snickare, astronauter, ekonomer, med mera, som gör att jag redan idag vet att vår framtid är mycket ljus. Kanske är det så att någon av er också kommer att bli lärare och om vi då ser ytterligare sju år framåt så kan det faktiskt vara så att någon av er står och håller ett avslutningstal när mitt första barn slutar sexan. Den känslan är helt underbar! För jag har lärt känna er alla så mycket och sett hur ni utvecklats något så fantastiskt, att om det är någon som jag vet kommer kunna ge mina barn en bra framtid så är det ni sexor på Gullviksskolan 2015.   

Jag skulle vilja be eleverna i årskurs 6 att komma ner här så att vi alla på skolan kan visa hur mycket vi uppskattar allt de har gjort och för att visa vilka fantastiska förebilder de är.

• Jon Abazi
• Tara Abdul Karim
• Dilan Abdulkareem
• Matin Ahmadi
• Rozan Alameri
• Hakam Al - Dulaimi
• Iman Al - Hejami
• Hoda Al - Jabir
• Mohammed Al - Mosawi
• Mohamed Al - Shakargi
• Adrian Andersson
• Kenny Hwang Chau
• Bachira El Laham
• Hassan El-Kassem
• Yousef Faisal
• Nils Haugaard
• Ibrahim Hourani
• Shams Almorad
• Dima Ibrahim
• Selin Jusufovska
• Erik Karlsson
• Antonio Krsoski
• Aleksander Larsson
• Douglas Levin
• Josefine Selin Werder
• Reda Marshood
• Daniel Mocic
• Jessika Mårtensson
• Qaswar Naqvi
• Liam Nilsson
• Denisa Omerovic
• Lisa Pham
• Maximilian Piwecki
• Annelie Rydberg Krantz
• Hajir Shakib
• Ali Tameemi
• Amina Turan

Nästa gång någon frågar mig varför jag blev lärare kommer jag att visa dem bilden nedanför och berätta om er. Bättre elever kan man inte tänka sig och det har varit en ära att få vara er lärare. Även om jag har sett trött ut ibland så kan jag försäkra er om att jag verkligen har älskat att få hålla i era lektioner och se hur ni (och jag) har utvecklats. Det har varit en dag med många känslor och som ni har märkt så har det inte varit så lätt att inte börja darra på rösten. Ni kommer vara saknade, men jag kommer alltid ha med er i mina tankar och mitt hjärta och jag vet att ni kommer klara er bra. Jag hoppas också att ni alla vet att om det någonsin är något som jag skulle kunna hjälpa er med så tveka aldrig att höra av er! 

Ni är Sveriges framtid och det bästa svaret jag kan ge till varför jag blev lärare!

Förklaringen till varför jag fullkomligen älskar mitt jobb!

Daniel Pamp, 11 juni 2015

Vinnare i skolan!

Elever, lärare, rektorer, i skoldebatten idag talas det ofta om någon som förlorar något (kunskap, lön, trygghet) men idag vill jag verkligen lyfta riktiga vinnare. Under våren har jag varit med i ett projekt tillsammans med CTC på STPLN i Malmö där vi fått material för att låta eleverna bygga robotar och programmera dessa i Arduino. I början fick alla elever vara med vilket snabbt visade sig vara något naivt av mig då jag inte på långa vägar räckte till som resurs för alla 36 elever (samtidigt). Istället gavs eleverna möjlighet att välja sitt "elevens val" på nytt och vi gick ner till 16 elever. Ett par veckor senare hade ett antal elever till valt andra aktiviteter vilket gjorde att vi nu på slutet var 8 elever som fick ihop ett riktigt fint projekt.

Projektet utgick ifrån att deras lärare (undertecknat) alltid glömmer att vattna blommorna. En lösning på detta var att bygga en vattenpump som startar och stänger av sig automatiskt, samt känner hur mycket fukt det finns i jorden. Vi utgick från instruktioner som vi hittade på en engelsk sida och ett antal timmar framför datorn och i slöjdsalen resulterade i ett färdigt projekt. Detta färdiga projekt ställde vi ut idag på den första CTC (Creative Technologies in the Classroom) - mässan i Sverige. Där fick vårt projekt byggt av 8 elever från Gullviksskolan, tävla mot 30 andra projekt gjorda av elever på högstadiet och gymnasiet.

Mina elever presenterade sitt projekt mestadels på engelska, på ett helt fantastiskt sätt och lyfte utan tvekan fram de bästa sidor som man vill se som lärare. Under 4 timmar förklarade de på ett förtjänstfullt sätt hur allt fungerade och svarare mycket artigt och professionellt på alla möjliga tänkbara frågor. Vi lärare kände oss så pass trygga med våra elever att vi kunde gå och äta lunch medan de fortsatte att hålla i sina presentationer. Vi var säkra på att vara tillbaka till 12.30 då prisutdelningen skulle hållas. 

12.20 går vi in på mässan igen och möts av våra mycket glada elever som fem minuter tidigare utnämnts till vinnare av juryn som bestod av experter, lärare och elever som fick utse den "robot" som de tyckte var bäst. Våra elever i årskurs 6 på Gullviksskolan, yngst av samtliga deltagare, hade alltså lyckats vinna hela tävlingen. Visst var det lite snopet att vi lärare missade prisutdelningen men samtidigt såg vi något stort i det hela. Vi var så trygga med att våra elever kunde sköta det på ett snyggt och proffsigt sätt, att de själva kunde ta emot priset och visa allt det som vi både vill och förväntar oss att våra elever ska vara. Det finns både något väldigt stort och något väldigt vacker i det. 

Jag kommer återkomma till detta om någon dag, men det kommer att bli mycket jobbigt att inte få fortsätta undervisa dessa elever nästa läsår. Givetvis är jag medveten om att det är en del av jobbet som lärare, att låta eleverna gå vidare, hitta sina egna vingar och framförallt få nya intryck och möjligheter att utvecklas. Men det kommer vara tungt i bröstet på torsdagens avslutning. Jag vet ju hur mycket mer jag hade haft att lära dessa elever och kanske ännu viktigare, hur mycket mer de hade haft att lära mig.

Det ska dock sägas att det jag såg idag visar att detta är elever som verkligen är redo för alla de utmaningar som framtiden för med sig och jag finner både en stor trygghet och en enorm glädje med det. Dagens händelse var utan tvekan ett av de mest fantastiska ögonblick jag varit med om som lärare och det är viktigt att jag nu lär mig något av det och låter fler få möjlighet att nå så långt som mina elever gjorde idag.

(återkommer med bilder och film imorgon).