Dag 3: San Francisco

Den tredje dagen här i Kalifornien inleddes med en kolhydratrik frukost och sedan bar det av med tåget mot Exploratorium i San Francisco. Exploratorium kan liknas vid Experimentarium i Köpenhamn eller Tom Tits i Södertälje. Skillnaden är väl att Exploratorium är så mycket större samt vad jag uppfattade som originalet när det gäller upplevelsebaserade experiment för en bred allmänhet. Vi bjöds på en väldigt givande rundtur där de två saker som gjorde störst intryck på mig var att de dels anställde gymnasieungdomar som värdar för de olika experimenten och dels att lärare var välkomna att komma dit och få hjälp att bygga egna demonstrationer som de kunde ta med sig till sina respektive skolor. Funderar på om det kan vara något som vi skulle kunna införa i Malmö.

Efter ett antal timmar på Exploratorium och en promenad längs med San Franciscos pirer tog vi tåget tillbaka till Palo Alto för att hyra cyklar på Stanford. Kan väl konstatera att det tog bra mycket längre tid än vad det hade behövt göra men med tanke på att vi fick en grundlig genomgång när det gällde hur man låser cykeln och justerar hjälmen så föreställer jag mig att många som hyr cyklar där inte har samma erfarenhet som vi hade. Dock oerhört trevlig personal och det var väldigt skönt att kunna få en ökad rörelsefrihet med hjälp av cykeln. Blir mycket lättare inför kursstarten imorgon.

Vet att jag lovat bilder här och ska försöka få upp det så snart jag kan men efter en sen, om än mycket trevlig och god middag, så ska jag se till att få lite sömn inför morgondagens lektioner. Det ska bli oerhört spännande att få se vad vi ska få lära oss när det gäller att utveckla vår användning av teknik i vår undervisning. Har som jag tidigare nämnt flera idéer kring hur jag ska kunna göra något reellt av detta och jag räknar med att vid denna veckas slut kommer jag ha en ganska klar bild över hur jag ska komma igång med mitt arbete till hösten.

Dag 2: Rundtur

Dagen inleddes med en härlig amerikansk frukost på en riktig diner här i Palo Alto. I traditionsenlig anda tog jag en "breakfast quesedilla" samt ett härligt stort glas lemonade. Kommer med all säkerhet behöva träna ordentligt när jag kommer hem.

Efter frukosten gick vi till Stanford där dagens första stopp var Hoover tower, Stanfords högsta byggnad. Vädret var optimalt för att få en så bra utsikt som möjligt och vi gavs således stora möjligheter att få en förståelse över hur stort, detta världens största campus, egentligen är. Nästa stopp var Wallenberg hall som ligger vid Stanfords huvudbyggnad och som är den del av Stanford som Wallenbergstiftelsernas olika projekt drivs ifrån. Vi välkomnades på allra bästa sätt med kakor, läsk och kaffe och fick träffa Craig som är professor här på Stanford. Han berättade om samarbetet med Wallenbergsstiftelserna och lite bakgrund till hur Stanford har vuxit fram. Nästa steg var Wallenbergs lektionssalar där vi fick ett litet smakprov kring hur vi kan använda teknik på ett konstruktivt sätt i vår undervisning. Det gav verkligen mersmak till det som kommer på kursen.

Lunchen bestod av en fräsch hamburgare (when in America) med en Arnold Palmer, dvs. isté blandat med pink lemonade, sagolikt gott. Efter den blev vi guidade av en mycket duktig tjej från Hawaii som precis avslutat sina studier här och fått jobb i Chicago. Rundturen varade i en timma runt Stanford och vi fick bland annat besöka kyrkan som är öppen för alla religioner och lära oss dels om Stanfords historia men även om det arbete som bedrivs av Stanford idag.

Efter lite välbehövlig vila (det är väldigt varmt här dagtid) åkte vi sedan till Craigs hus där vi fick träffa hans fantastiska fru och njuta av en underbar BBQ samtidigt som vi kunde se klart matchen där USA blev världsmästare efter att ha vunnit över Japan med 5 - 2. Passande nog hade jag på mig en amerikansk fotbollströja. Craig och hans fru bodde mycket vackert och då de hade en egen vingård i anslutning till huset fick vi möjlighet att testa deras pinot noir från 1985, dvs. ett vin äldre än vad jag själv är. Nu ska jag inte påstå att jag är någon vinkännare, men det var väldigt gott. Middagen var mycket lyckad och vi satt och pratade om allt möjligt, från den forskning som Craig och hans fru bedrivit här på Stanford, till våra möjligheter att åka med våra elever till universiteten i Sverige.

När vi kommit tillbaka till hotellet samlades vi lärare vid puben över gatan och sammanfattade dagen. Imorgon ska vi ta tåget 8.25 till San Francisco där vi ska gå på Exploratorium, ett musem med laborationer och experiment med särskilda program för lärare. Fullkomligt älskar att ha blivit antagen till detta och känner hur jag fylls av inspiration och idéer för att utveckla och förbättra min egen undervisning.

Ska försöka få upp lite bilder här men får nog återkomma med det imorgon då ögonlocken är något tunga just nu. Förhoppningsvis har jetlagen släppt till imorgon.

Dag 1: Resan till Stanford

Halvsitter just nu på hotellrummet i Palo Alto där jag och Cornelia kommer att bo de kommande två veckorna under mitt deltagande på Advanced Teacher's Program på universitetet i Stanford. Det har varit en ganska intensiv resa, 11,5 timmar på ett flyg över Atlanten och en hel världsdel är en mindre utmaning, men det är samtidigt otroligt skönt att äntligen vara här! Är mycket tacksam över att kunna flyga direkt från Köpenhamn till San Francisco, det är något visst med att inte behöva mellanlanda.

Hotellet, the Cardinal Hotel, är väldigt gemytligt med mycket charm och ligger bra till både när det gäller närheten till Stanford och affärerna i Palo Alto, men även när det gäller tåget till San Francisco. Det kommer definitivt underlätta det för Cornelia när hon ska sysselsätta sig om dagarna medan jag är och deltar i kurserna och exkursionerna på universitetet. Det har varit fantastiskt roligt att träffa de andra lärarna från Sverige som är med här och jag ser verkligen fram emot morgondagen då vi ska ta oss till campus och träffa en del av amerikanarna, samt vara med på en BBQ. 

Märker själv att skrivandet inte håller en särskilt hög kvalité för tillfället, men kämpar febrilt mot jetlagen (i alla fall i någon timme till). Klockan är 05:35 i Sverige just nu (således var ölen jag drack till pizzan för en timme sedan den tidigaste jag någonsin har druckit) men här är den 20:35. En rätt häftig skillnad och med tanke på att jag ska vara på Stanford 09:45 imorgon gäller det att jag får ordning på den där jetlagen hyfsat snart. Har tittat på schemat (ska se om jag kan lägga in en bild av det) och har förstått att det kommer vara helt fantastiska men också mycket intensiva dagar här, precis som det ska vara. 

Nu när vi är här den 4 juli av alla dagar tänkte jag givetvis avsluta med en klassiker!

Mitt tal till Gullviksskolans avgångsklass 2015

Talet nedanför är en omskrivning av det tal jag höll på avslutningen den 11 juni 2015. Då jag improviserade stora delar av talet får jag här möjlighet att utveckla det så att alla förstår vem sexorna är. 

Detta tal är till Gullviksskolans avgångsklass 2015!

För ett par veckor sedan stod jag vid gungorna på lunchrasten och pratade med ett par elever i sexan. Efter att vi pratat om vad vi vill göra i framtiden fick jag frågan om varför jag ville bli lärare och inte något något annat som läkare, ingenjör eller forskare. Ja, varför ville jag egentligen bli lärare?

För att kunna svara på den frågan måste jag gå tillbaka sju år. Då hade jag precis läst klart samhällsgeografi på Lunds universitet (mitt andra år) och bestämt mig för att komma in på lärarhögskolan i Malmö. Jag tänkte då att lärare var ett jobb där jag fick möjlighet att hjälpa människor att utvecklas, att sätta avtryck på ett positivt sätt och samtidigt ge den stabila grund som många av mina lärare gett mig under mina 18 år (typ) i skolan. Tanken om att jag hela tiden behövde utveckla mig själv var också något som låg till grund för mitt val av utbildning. För sju år sedan började många av er i förskoleklass och man kan säga att våra vägar på något lite småmärkligt vis sammanföll. 

Idag har många av er gått i skolan i sju år och om sju år kommer ni att ha tagit studenten (jag hoppas jag kommer bli bjuden när ni ska fira den) och då kommer också mitt barn som ska födas nu i november att ha slutat årskurs 1. Det är en väldigt häftigt känsla, alltså att bli pappa (även om det är rätt roligt att sluta ettan också), underbart spännande och kanske lite skrämmande på en och samma gång. Jag kan tänka mig att det på sätt och vis liknar den känsla ni känner nu, få sluta sexan och få ha ett skönt sommarlov, samtidigt som ni lämnar den fantastiska trygghet ni har haft här på vår skola under så lång tid. Om sju år kommer alltså mitt första barn ha gått ut ettan, samtidigt som ni har tagit studenten. Många av er kommer att börja läsa på universitetet så fort ni kan, en del av er kanske kommer att resa eller jobba ett tag innan ni bestämt er för vad ni känner att göra och andra kommer att ha läst en praktisk utbildning på gymnasiet som gör att ni kommer att ha ett jobb när ni är klara. 

Det är det som är så fantastiskt med er sexor som slutar nu 2015 på Gullviksskolan. Här sitter ni, Sveriges framtida ingenjörer, läkare, jurister, fotbollsproffs, olympiska simmare, sångare, musiker, konstnärer, programmerare, elektriker, snickare, astronauter, ekonomer, med mera, som gör att jag redan idag vet att vår framtid är mycket ljus. Kanske är det så att någon av er också kommer att bli lärare och om vi då ser ytterligare sju år framåt så kan det faktiskt vara så att någon av er står och håller ett avslutningstal när mitt första barn slutar sexan. Den känslan är helt underbar! För jag har lärt känna er alla så mycket och sett hur ni utvecklats något så fantastiskt, att om det är någon som jag vet kommer kunna ge mina barn en bra framtid så är det ni sexor på Gullviksskolan 2015.   

Jag skulle vilja be eleverna i årskurs 6 att komma ner här så att vi alla på skolan kan visa hur mycket vi uppskattar allt de har gjort och för att visa vilka fantastiska förebilder de är.

• Jon Abazi
• Tara Abdul Karim
• Dilan Abdulkareem
• Matin Ahmadi
• Rozan Alameri
• Hakam Al - Dulaimi
• Iman Al - Hejami
• Hoda Al - Jabir
• Mohammed Al - Mosawi
• Mohamed Al - Shakargi
• Adrian Andersson
• Kenny Hwang Chau
• Bachira El Laham
• Hassan El-Kassem
• Yousef Faisal
• Nils Haugaard
• Ibrahim Hourani
• Shams Almorad
• Dima Ibrahim
• Selin Jusufovska
• Erik Karlsson
• Antonio Krsoski
• Aleksander Larsson
• Douglas Levin
• Josefine Selin Werder
• Reda Marshood
• Daniel Mocic
• Jessika Mårtensson
• Qaswar Naqvi
• Liam Nilsson
• Denisa Omerovic
• Lisa Pham
• Maximilian Piwecki
• Annelie Rydberg Krantz
• Hajir Shakib
• Ali Tameemi
• Amina Turan

Nästa gång någon frågar mig varför jag blev lärare kommer jag att visa dem bilden nedanför och berätta om er. Bättre elever kan man inte tänka sig och det har varit en ära att få vara er lärare. Även om jag har sett trött ut ibland så kan jag försäkra er om att jag verkligen har älskat att få hålla i era lektioner och se hur ni (och jag) har utvecklats. Det har varit en dag med många känslor och som ni har märkt så har det inte varit så lätt att inte börja darra på rösten. Ni kommer vara saknade, men jag kommer alltid ha med er i mina tankar och mitt hjärta och jag vet att ni kommer klara er bra. Jag hoppas också att ni alla vet att om det någonsin är något som jag skulle kunna hjälpa er med så tveka aldrig att höra av er! 

Ni är Sveriges framtid och det bästa svaret jag kan ge till varför jag blev lärare!

Förklaringen till varför jag fullkomligen älskar mitt jobb!

Daniel Pamp, 11 juni 2015

Vinnare i skolan!

Elever, lärare, rektorer, i skoldebatten idag talas det ofta om någon som förlorar något (kunskap, lön, trygghet) men idag vill jag verkligen lyfta riktiga vinnare. Under våren har jag varit med i ett projekt tillsammans med CTC på STPLN i Malmö där vi fått material för att låta eleverna bygga robotar och programmera dessa i Arduino. I början fick alla elever vara med vilket snabbt visade sig vara något naivt av mig då jag inte på långa vägar räckte till som resurs för alla 36 elever (samtidigt). Istället gavs eleverna möjlighet att välja sitt "elevens val" på nytt och vi gick ner till 16 elever. Ett par veckor senare hade ett antal elever till valt andra aktiviteter vilket gjorde att vi nu på slutet var 8 elever som fick ihop ett riktigt fint projekt.

Projektet utgick ifrån att deras lärare (undertecknat) alltid glömmer att vattna blommorna. En lösning på detta var att bygga en vattenpump som startar och stänger av sig automatiskt, samt känner hur mycket fukt det finns i jorden. Vi utgick från instruktioner som vi hittade på en engelsk sida och ett antal timmar framför datorn och i slöjdsalen resulterade i ett färdigt projekt. Detta färdiga projekt ställde vi ut idag på den första CTC (Creative Technologies in the Classroom) - mässan i Sverige. Där fick vårt projekt byggt av 8 elever från Gullviksskolan, tävla mot 30 andra projekt gjorda av elever på högstadiet och gymnasiet.

Mina elever presenterade sitt projekt mestadels på engelska, på ett helt fantastiskt sätt och lyfte utan tvekan fram de bästa sidor som man vill se som lärare. Under 4 timmar förklarade de på ett förtjänstfullt sätt hur allt fungerade och svarare mycket artigt och professionellt på alla möjliga tänkbara frågor. Vi lärare kände oss så pass trygga med våra elever att vi kunde gå och äta lunch medan de fortsatte att hålla i sina presentationer. Vi var säkra på att vara tillbaka till 12.30 då prisutdelningen skulle hållas. 

12.20 går vi in på mässan igen och möts av våra mycket glada elever som fem minuter tidigare utnämnts till vinnare av juryn som bestod av experter, lärare och elever som fick utse den "robot" som de tyckte var bäst. Våra elever i årskurs 6 på Gullviksskolan, yngst av samtliga deltagare, hade alltså lyckats vinna hela tävlingen. Visst var det lite snopet att vi lärare missade prisutdelningen men samtidigt såg vi något stort i det hela. Vi var så trygga med att våra elever kunde sköta det på ett snyggt och proffsigt sätt, att de själva kunde ta emot priset och visa allt det som vi både vill och förväntar oss att våra elever ska vara. Det finns både något väldigt stort och något väldigt vacker i det. 

Jag kommer återkomma till detta om någon dag, men det kommer att bli mycket jobbigt att inte få fortsätta undervisa dessa elever nästa läsår. Givetvis är jag medveten om att det är en del av jobbet som lärare, att låta eleverna gå vidare, hitta sina egna vingar och framförallt få nya intryck och möjligheter att utvecklas. Men det kommer vara tungt i bröstet på torsdagens avslutning. Jag vet ju hur mycket mer jag hade haft att lära dessa elever och kanske ännu viktigare, hur mycket mer de hade haft att lära mig.

Det ska dock sägas att det jag såg idag visar att detta är elever som verkligen är redo för alla de utmaningar som framtiden för med sig och jag finner både en stor trygghet och en enorm glädje med det. Dagens händelse var utan tvekan ett av de mest fantastiska ögonblick jag varit med om som lärare och det är viktigt att jag nu lär mig något av det och låter fler få möjlighet att nå så långt som mina elever gjorde idag.

(återkommer med bilder och film imorgon).


   

Programmering i skolan, redan idag?

Läste på IDG.se att Moderaterna nu föreslår att programmering ska införas i skolan och då redan från elevernas första år. Jag har undervisat programmering en hel del, främst som ett val för eleverna på elevens val och kan sägas ha en del erfarenhet inom området.

Programmering är en bra ingång för eleverna att kunna utveckla sina digitala förmågor och min erfarenhet säger att de ofta har väldigt roligt när de arbetar med det. Jag ställer mig dock något reserverande till detta förslag och grundar detta utifrån att ett införande av ett nytt ämne i skolan behöver en nationell plan samt tydlig koppling till LGR11 där det framgår vad målet med programmeringen ska vara (på samma sätt som det finns tydliga mål för de andra ämnena).

Kunskaperna hos Sveriges lärare idag inom ämnet programmering måste också anses vara för bristfälliga för att nivån ska kunna hålla en sådan pass hög nivå att den kan anses vara meningsfull i samtliga skolor i landet. Titta bara hur det ser ut i ett ämne som matematik där det finns ett oerhört fortbildningsbehov som Skolverket försökt möta med "Matematiklyftet", vilket jag ser som något mycket positivt. Ska programmering bli till något mer än "en rolig grej" räcker det tyvärr inte med eldsjälar ute på skolorna, utan det behövs en tydlig nationell strategi kring hur ämnet ska integreras i undervisningen (alternativt läsas som ett eget ämne, i så fall på vilket ämnes bekostnad?), samt möjlighet till fortbildning för de lärare som ska undervisa i ämnet.

Till detta måste det ske en diskussion kring vilket språk ska vi undervisa eleverna i och på vilket sätt ska vi göra det. Ska det vara "block" - baserat som Scratch eller ska de "skriva" egen kod i exempelvis Python? Ska vi kanske lära ut båda metoderna och när och hur ska det i så fall göras?

Oavsett hur mycket jag älskar att arbeta med programmering i skolan och hur roligt jag upplever det när eleverna får koppla det egna abstrakta "kodandet" med det som händer på skärmen (t.ex. en animation) eller fysiskt i verkligheten (t.ex. en robot som rör på sig); anser jag att vi inte bör kasta oss in i detta med programmering utan verkligen se till att följa den andra av kunskap och beprövad erfarenhet som svensk utbildning ska och måste präglas av idag.

Ansökan till Stanford

Intervjuades av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse idag angående möjligheten att få ett stipendie att åka till universitetet i Stanford och läsa kurser på deras "Advanced Teachers Program". Det var med en viss spänd förväntan jag deltog i videokonferensen via Skype och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att bli antagen. Är väldigt nöjd att ha tagit mig vidare från det första steget. Ett av kraven var att jag skulle spela in en kort film kring hur jag undervisar. Fick dock svårt att filma i klassrummet vilket gjorde att jag spelade in en del tankar kring hur jag ser på min undervisning. Den blev inte särskilt kort men är någon intresserad så hittar ni den nedan. Nu är det bara att vänta och så, en nyttig erfarenhet oavsett om jag kommer med eller inte.

 

Ibland tänker jag att jag vill så oerhört mycket med min undervisning men att verkligheten ofta gör att jag behöver omvandla dem tankarna till något som på ett mer rimligt sätt passar till situationen. Därför känner jag att jag måste utveckla min egen "lärarfilosofi", dvs. hur jag ska vara som lärare och vad min lärarroll innebär för mig själv och de jag undervisar. Tror inte jag är den enda läraren som tänker på detta men det är något jag tänker återkomma till i nästa inlägg.

Avslutar med en bild på några av de figurer från brädspelet Star Wars: Imperial Assault, som jag har spenderat en del av påskledigheten till att måla. Det finns något väldigt avkopplande att kunna sitta och försöka göra något så bra som möjligt och när ett penseldrag går lite fel är det bara att göra om och förbättra. Liknelserna till mitt arbete som lärare är inte alltför långsökta.

Vem gynnas bäst av den undervisning som jag bedriver?

Älskar att slösurfa, gärna på wikipedia (det börjar med ett klick) men det kan lika gärna vara på någon sida för bräd- eller dataspel, eller för den delen någon sida om vetenskapliga upptäckter (IFLS.com) eller för den delen de senaste klippen från diverse olika amerikanska talkshower. På sistone har jag tenderat att leta upp sidor som hjälper mig utveckla min egen undervisning och gång på gång hamnar jag på KVUTIS , Svedala kommuns sida för stöd för att alla ska lyckas i skolan. Det var där jag idag kom att läsa frågan som "blindeside you at 4 p.m. at an idle Tuesday", den löd:

Vem gynnas bäst av den undervisning som [jag] bedriver?

Rent instinktivt tänkte jag proklamera högt "alla, givetvis!", men vid närmare eftertanke kom jag att se listan över alla de 80 elever som jag undervisar dagligen och om det verkligen är så att min undervisning gynnar dem alla. Givetvis är det mitt mål och mitt uppdrag att se till att den gör det, men samtidigt känner jag att jag har en hel del att arbeta med, ett arbete som aldrig riktigt tar slut, för att se till att alla verkligen blir gynnade av undervisningen. Frågan fick mig att börja leta mig runt på diverse sidor i skol - Sverige och jag kom att fastna på sidor som handlade om att utveckla den formativa bedömningen. 

Formativ bedömning innebär förenklat att läraren är aktivt med och ser till att eleverna utvecklar sina förmågor under hela arbetets gång, och inte bara sätter poäng eller ett betyg på själva slutprodukten (så kallad summativ bedömning). Jag har länge sett min undervisning som något väldigt formativt men när jag började läsa igenom sidorna jag hittade idag (se gärna Anders Enströms sida och Pedagogstockholm) insåg jag att jag har en hel del att arbeta med för att verkligen kunna påstå att min undervisning är så pass formativ att eleverna själva kan sätta ord på vad som utmärker mitt sätt att undervisa. Därför har jag nu som mål att dokumentera hur jag förhåller mig till och utvecklar min formativa undervisning och ser till att dela med mig av det här på bloggen. Jag har idag gjort en uppgift om stormaktstiden med ett i mitt tycke formativt anslag, som sexorna ska få arbeta med i historia och min förhoppning är att jag under veckan kommer kunna lägga upp både den uppgiften och en uppgift som jag tänker låta mina sexor arbeta med i sex- och samlevnadsundervisningen som vi har fördjupat oss i just nu. 

Om ett par veckor hoppas jag kunna ge ett bra svar på frågan om vem som gynnas bäst av den undervisning som jag bedriver. Den formativa delen är en pusselbit, mitt förhållningssätt i klassrummet är med stor sannolikhet en annan, något jag förhoppningsvis får möjlighet att återkomma till under morgondagen.