Återkoppling som för lärande framåt

I december blev jag förstelärare och fick då i uppdrag att genomföra någon form av skolutvecklande arbete. Genom att utgå från en enkät där eleverna bland annat fick svara på om de förstod vilka krav skolan ställde på dem (en tredjedel svarade "bara ibland" eller "inte alls"), identifierades ett behov som vi behövde möta. Utifrån detta genomförde jag en BFL - kartläggning med hjälp av Google formulär. I denna kartläggning framkom det att vi lärare behövde få fler verktyg och utveckla vår förmåga att ge eleverna återkoppling som är tydligt kopplat till deras eget lärande. Den bild eleverna gav i sin enkät stämde överens med de svar som  lärarna förmedlade och på så sätt identifierades ett tydligt behov, vi behöver bli bättre på att få eleverna att förstå vad som förväntas av dem och hur de ska nå sina mål.   

Jag har länge varit intresserad av det arbetssätt som finns på KVUTIS (Kvalitet och Utveckling i Svedala) och efter att ha identifierat ett behov hos oss, valde jag att utgå från modulen "Att ge återkoppling som för lärandet framåt". Modulen består av fyra delar:

• A - delen består av individuell förberedelse där deltagarna ska läsa in sig på ämnet. 
• B - delen är diskussionsunderlag som ligger till grund för C - delen.
• C - delen består av en aktivitet som i detta fall handlar om att observera hur och vilken typ av återkoppling som man ger på sina lektioner. 
• D - delen består av en diskussion kring det som noterades under C - delen, samt en summering av de erfarenheter som framkommit under arbetet. 

Då vi redan deltar i matematik- och läslyftet på skolan, var det tydligt att antalet tillfällen för detta arbete var något begränsat utifrån tidsramen. Därför valde jag att utgå från den arbetsmodell som heter "Teacher Learning Communities"  som är en modell framtagen av Dylan William och Siobhan Leahry. I vår version kommer vi att träffas sex gånger under terminen och ett av mina uppdrag som handledare för arbetet är att att presentera A - delen (den individuella inläsningen) under våra möten, så att det inte finns krav på egen inläsning inför varje träff. Det är rätt mycket som det är redan med de andra två lyften. Jag har även tagit på mig att genomföra undersökningar hos både lärare och elever där tanken är att vi ska se positiva effekter om hur vår återkoppling för lärandet framåt.

Utmaningar som jag stött på när det gäller planering och den första träffen idag är att det är en utmaning att uppskatta hur mycket tid diskussionerna tar, det är inte lika lätt att uppskatta som i min egen undervisning. Det är också viktigt att vara tydlig med själva upplägget och här tror jag att det blev svårare med tanke på att vi påbörjar detta under en termin, samtidigt som vi har andra former av kollegiala "lyft". Känslan av att det är "ännu en arbetsuppgift" måste och kan begränsas genom att arbetsområdet struktureras upp utifrån modellen "Teacher Learning Communities", där jag som förstelärare tar på mig en större del av det som annars hade legat på deltagarna. 

För att summera intrycken från dagen ser jag väldigt positivt på vårt fortsatta arbete. Det var inspirerande att få sitta med lärare från andra stadier och andra ämnen och både få möjlighet att delge och lära av hur vi arbetar med återkoppling på olika sätt. Att få lyssna på hur man arbetar i  bland annat hemkunskap eller musik med återkoppling och sedan få reflektera över hur det kan jämföras med hur jag arbetar med min återkoppling i matematik, är både otroligt givande och spännande. 

Ser verkligen fram emot nästa tillfälle och vad detta kommer kunna ge våra lärare och elever.

Att diskutera

1. Hur identifierar vi bäst de behov som vi behöver arbeta med i vår skola?

2. Vad behövs för att möjliggöra deltagande i kollegialt lärande? 

3. Hur ser vi till att hålla det kollegiala arbetet levande och aktuellt?

Daniel Pamp

Förstelärare

Gullviksskolan

Malmö stad

Skolstart!

Det är kanske lite att dra ut på det att döpa ett inlägg till "Skolstart", så här en tre veckor in på terminen men det har verkligen varit en intensiv period och det är egentligen först nu som det känns som att allt verkligen är igång. 

Det här läsåret har vi i vårt arbetslag ändrat arbetssätt och valt att kombinera timplanen i NO, SO och en del av svenskan för att arbeta i "temapass" (i brist på en bättre benämning). Vår tanke är att varje klass läser ett ämne åt gången i en period på fyra veckor. De följande fyra veckorna läser klassen det ämne som parallellklassen har läst vilket innebär att vi lärare kan planera för åtta veckors undervisning på fyra veckor, samtidigt som vi får utrymme att förbättra vår undervisning med den erfarenhet vi samlar på oss under arbetets gång. Se följande exempel:

Period 1 för tema-pass (vecka 35 - 38)

5A - Samhällskunskap

5B - Biologi

6A - Historia

6B - Fysik/kemi

Period 2 för tema-pass (vecka 39 - 42)

5A - Biologi

5B - Samhällskunskap

6A - Fysik/kemi

6B - Historia

Detta är något som vid en första anblick inte ses som något revolutionerande och det finns med största sannolikhet flera skolor som arbetar på det här viset.  Våra utgångspunkter för detta upplägg är följande:

• Vi kommer kunna arbeta mer fokuserat och fördjupande inom respektive ämnesområde. Redan efter två veckor har vi märkt att eleverna hinner bra mycket längre än vad vi ursprungligen har tänkt oss. Det är mycket glädjande. 
• Eleverna får ett mindre antal ämnen att behöva hålla koll på varje vecka. Tidigare kunde de exempelvis läsa om växthuseffekten i geografin samtidigt som de läste om fotosyntesen i biologin vilket i en hel del fall ledde till att det blev väldigt rörigt för eleverna. I vårt schema som det ser ut nu har eleverna som mest tre olika teoretiska ämnen om dagen. Det gör att det blir tydligare och mer fokuserat för vad eleverna arbetar med.
• Vi har möjliggjort att vi kan vara flera lärare på en majoritet av lektionerna. Detta arbetssätt har inneburit att vi i princip är två lärare på alla lektioner i matematik och svenska och en stor del av tema - passen. Detta möjliggör för en höjning av kvalitén av undervisningen för eleverna, samtidigt som det skapas många ytor för det kollegiala lärandet och samtalet inom arbetslaget. 
• Våra erfarenheter från de tidigare perioderna går att direkt applicera på de efterföljande, vilket möjliggör att vi har ett tydligt fokus med bra verktyg när det gäller vårt utvecklingsarbete. 
• Eleverna ges goda möjligheter att arbeta på flera olika sätt i arbetsområdet då det är så pass koncentrerat. 

Vi kommer säkert upptäcka fler punkter under läsårets gång. Det finns givetvis vissa utmaningar som att det gäller att eleverna verkligen hinner med det de ska göra, att elever som är frånvarande under längre tid behöver ta igen det på det utökade studiestödet och att alla lärare inte är lika bekväma att undervisa i alla ämnen i arbetspassen. Det sista arbetar vi mycket med genom att utsedda ämnesansvariga lärare lägger upp arbetsgången (dvs. den pedagogiska planeringen) och veckoplanerningen för ämnet. Det är också dem som ska utarbeta bedömningsformerna i samråd med undervisande lärare. 

De två veckor vi har arbetat så här har verkligen gett mersmak och jag ser verkligen fram emot vecka 39 då vi kommer vara klara med den första "perioden" och kan då utvärdera vårt första steg. 

Mitt tal till Gullviksskolans avgångsklass 2015

Talet nedanför är en omskrivning av det tal jag höll på avslutningen den 11 juni 2015. Då jag improviserade stora delar av talet får jag här möjlighet att utveckla det så att alla förstår vem sexorna är. 

Detta tal är till Gullviksskolans avgångsklass 2015!

För ett par veckor sedan stod jag vid gungorna på lunchrasten och pratade med ett par elever i sexan. Efter att vi pratat om vad vi vill göra i framtiden fick jag frågan om varför jag ville bli lärare och inte något något annat som läkare, ingenjör eller forskare. Ja, varför ville jag egentligen bli lärare?

För att kunna svara på den frågan måste jag gå tillbaka sju år. Då hade jag precis läst klart samhällsgeografi på Lunds universitet (mitt andra år) och bestämt mig för att komma in på lärarhögskolan i Malmö. Jag tänkte då att lärare var ett jobb där jag fick möjlighet att hjälpa människor att utvecklas, att sätta avtryck på ett positivt sätt och samtidigt ge den stabila grund som många av mina lärare gett mig under mina 18 år (typ) i skolan. Tanken om att jag hela tiden behövde utveckla mig själv var också något som låg till grund för mitt val av utbildning. För sju år sedan började många av er i förskoleklass och man kan säga att våra vägar på något lite småmärkligt vis sammanföll. 

Idag har många av er gått i skolan i sju år och om sju år kommer ni att ha tagit studenten (jag hoppas jag kommer bli bjuden när ni ska fira den) och då kommer också mitt barn som ska födas nu i november att ha slutat årskurs 1. Det är en väldigt häftigt känsla, alltså att bli pappa (även om det är rätt roligt att sluta ettan också), underbart spännande och kanske lite skrämmande på en och samma gång. Jag kan tänka mig att det på sätt och vis liknar den känsla ni känner nu, få sluta sexan och få ha ett skönt sommarlov, samtidigt som ni lämnar den fantastiska trygghet ni har haft här på vår skola under så lång tid. Om sju år kommer alltså mitt första barn ha gått ut ettan, samtidigt som ni har tagit studenten. Många av er kommer att börja läsa på universitetet så fort ni kan, en del av er kanske kommer att resa eller jobba ett tag innan ni bestämt er för vad ni känner att göra och andra kommer att ha läst en praktisk utbildning på gymnasiet som gör att ni kommer att ha ett jobb när ni är klara. 

Det är det som är så fantastiskt med er sexor som slutar nu 2015 på Gullviksskolan. Här sitter ni, Sveriges framtida ingenjörer, läkare, jurister, fotbollsproffs, olympiska simmare, sångare, musiker, konstnärer, programmerare, elektriker, snickare, astronauter, ekonomer, med mera, som gör att jag redan idag vet att vår framtid är mycket ljus. Kanske är det så att någon av er också kommer att bli lärare och om vi då ser ytterligare sju år framåt så kan det faktiskt vara så att någon av er står och håller ett avslutningstal när mitt första barn slutar sexan. Den känslan är helt underbar! För jag har lärt känna er alla så mycket och sett hur ni utvecklats något så fantastiskt, att om det är någon som jag vet kommer kunna ge mina barn en bra framtid så är det ni sexor på Gullviksskolan 2015.   

Jag skulle vilja be eleverna i årskurs 6 att komma ner här så att vi alla på skolan kan visa hur mycket vi uppskattar allt de har gjort och för att visa vilka fantastiska förebilder de är.

• Jon Abazi
• Tara Abdul Karim
• Dilan Abdulkareem
• Matin Ahmadi
• Rozan Alameri
• Hakam Al - Dulaimi
• Iman Al - Hejami
• Hoda Al - Jabir
• Mohammed Al - Mosawi
• Mohamed Al - Shakargi
• Adrian Andersson
• Kenny Hwang Chau
• Bachira El Laham
• Hassan El-Kassem
• Yousef Faisal
• Nils Haugaard
• Ibrahim Hourani
• Shams Almorad
• Dima Ibrahim
• Selin Jusufovska
• Erik Karlsson
• Antonio Krsoski
• Aleksander Larsson
• Douglas Levin
• Josefine Selin Werder
• Reda Marshood
• Daniel Mocic
• Jessika Mårtensson
• Qaswar Naqvi
• Liam Nilsson
• Denisa Omerovic
• Lisa Pham
• Maximilian Piwecki
• Annelie Rydberg Krantz
• Hajir Shakib
• Ali Tameemi
• Amina Turan

Nästa gång någon frågar mig varför jag blev lärare kommer jag att visa dem bilden nedanför och berätta om er. Bättre elever kan man inte tänka sig och det har varit en ära att få vara er lärare. Även om jag har sett trött ut ibland så kan jag försäkra er om att jag verkligen har älskat att få hålla i era lektioner och se hur ni (och jag) har utvecklats. Det har varit en dag med många känslor och som ni har märkt så har det inte varit så lätt att inte börja darra på rösten. Ni kommer vara saknade, men jag kommer alltid ha med er i mina tankar och mitt hjärta och jag vet att ni kommer klara er bra. Jag hoppas också att ni alla vet att om det någonsin är något som jag skulle kunna hjälpa er med så tveka aldrig att höra av er! 

Ni är Sveriges framtid och det bästa svaret jag kan ge till varför jag blev lärare!

Förklaringen till varför jag fullkomligen älskar mitt jobb!

Daniel Pamp, 11 juni 2015